Fantastisk söndag i Mekong!

Gårdagen; söndag i Mekong.

Klockan 8 stack jag iväg med min cyclo-kille, som vi hade gjort upp. Två andra skulptörer från symposiet hakade också på i varsin cyclo.
Först tog vi färjan över till en Cham minority by. Samma by som vi - jag, Christofer och Ludvig - var i för tio år sedan och den såg exakt likadant ut!

När vi var klara frågade Kan - min cyclokille - om jag ville åka hem till hans morfar och jag svarade självklart ja. Det blev ytterligare två mil ut på landet. Vi var fullständigt på vischan. Otroligt grönt och vackert.


På vägen stannade vi och handlade fisk, grönsaker och kryddor på en markand.


Kans morfar är 101 år gammal! Han låg på en bädd invid verandan och sov när vi kom - vi kom helt oanonnserat, men det gjorde självklart ingen skillnad. Här är ju folk så underbart avslappnade. Morfars dotter tog hand om oss och bjöd på kaffe. Hon var "bara" 83 år! Fantastiskt vacker, med varannan tand i guld. Hon visade mig runt, klappade mig och ville att jag skulle hålla på hennes krumma rygg för hon hade så ont. Döttrarna till henne tog hand om maten vi köpt på vägen och lagade till den under tiden jag höll mina händer på "dotterns" rygg.

Efter en stund vaknade morfar och satte sig upp. Jag blev inkallad till honom och där satt han på huk intill sängen - vigare än vad jag är - i minst 15 minuter. De tog hand om honom och berättade om vårt besök. Han tog mina händer och småpratade en stund. Sedan satte han sig på sängkanten, la ett ben över det andra och kontemplerade. Det kändes mycket andaktsfullt att få sitta där med honom. Vilken stund!


Sedan var lunchen klar. Bord och pallar bars fram. Vi hade köpt två sorters fisk och de var helt fantastiskt goda. (Inte så där som det brukar kunna smaka i Mekong!)
Vi åt och njöt för fullt. Så underbart att kunna göra ett sånt här besök utan att känna sig i vägen eller konstig. Efteråt gick vi en promenad bland husen runt omkring. Köpte glass av "glass-gubben" som kom cyklande på stigen, tittade på trädgårdarna, blommorna, fåglar och människorna.

När klockan var halv tre insåg vi att det var dags att börja cykla hemmåt. Det var ungefär 3-4 mil tillbaka, så vi behövde lite tid. Vi tackade och tog farväl av alla i hemmet.

När vi kom ut på den asfalterade vägen bad jag Kan om att få skjutsa honom en bit, eftersom han är den speciella typ han är gick han med på det. Sen satt han där bak och ropade
- Hello, where do you come from?, till alla möjliga förbipasserande!
Det var jubel längs med vägen, kan man säga.

Väl framme vid färjan igen visade det sig att min klänning hade gått sönder där bak, pga av sadeln. Ännu mer skratt och en hel del kommentarer! Vi kom hem sent på kvällen; trötta men alldeles lyckliga.

Väl hemma visade det sig att en fest var planerad. Levande popmusik till middagen. En lättklädd sångerska och en upppiffad sångare! Volymen var så hög i att det var svårt att svälja maten. Från den ena kulturupplevelsen till den andra!

(En av vietnameserna drack nio flaskor vin under kvällen; själv! I morse var han upp och jobbade och såg ut som om ingenting hade hänt. Jag fattar ingenting!)

Till slut blev det en massa dansande och jag sporrades till att bjuda upp chefen som sett så sur ut på senaste tiden. Över mitt arbete. Jag dansade skiten ur honom - på ren svenska - och till slut var han tvungen att gå och sätta sig och vila. Om han är på bättre humör nu, eller inte, har jag ingen aning om. Han ser ut som vanligt; igen.

Nu måste jag sticka tillbaka till "lagret"! Jag har äntligen fått börja jobba själv, så det är bäst att vara där i tid!

Tina