Pose #2

Inför arbetet med utställningen Pose gick vi tidigare i våras igenom ett stort antal gamla osorterade bilder från en vistelse i Peking 1993. Vi sökte en bild som vi mindes hade fångat vårat intresse och som vi nu anade hade något nytt att berätta oss. Det visade sig vara en bild som tagits en tidig, kall morgon i en av alla de parker där kineser motionerar och utövar alla möjliga sorters verksamhet. Till bilden fanns en ljudupptagning från samma tidpunkt och plats.

I parken låg ett antal öppna paviljonger där människor framträdde på olika vis. Denna morgon befann sig på plats en kvinna som efter mycket lockande och pockande förmåddes att ställa sig upp för att framföra ett antal sångnummer. Vi tolkade det som att hon hade varit en professionell sångerska som nu gått i pension. Kvinnan tycktes vara mycket blyg, osäker och tveksam över hur detta framträdande skulle gå till. När hon slutligen valde att ställa sig i ena hörnet av paviljongen och därefter framföra sin sång, med ryggen vänd mot publiken, var vi alldeles tagen.
Gesten var modig, ärlig, avklädd och påminde oss starkt om situationer vi själva befunnit oss i, där vi försatt oss i ett läge som tvingat fram ett offentligt framträdande bortom vår medvetna förmåga.

När vi nu fann bilden igen tyckte vi att gesten och situationen var värd att belysas en gång till. Vi ville hylla kvinnans kreativa sätt att handskas med situationen och valde därför att återupprepa förloppet genom att härma det. Metoden gav oss således chansen att berätta på ett för oss okänt sätt, något som vi använt oss av vid ett antal tidigare tillfällen. Som ett sätt att lura oss själva till ett nytt berättande och kommunicerande. Detta har vi exempelvis gjort när vi härmat kajor och svalor eller när vi utgått från synonymlexikon för att skriva böcker.

Till utställningen har vi valt att bygga en förenklad replik av paviljongen. Vänd in mot hörnet framförs nu en inspelad röst, ett försök att härma denna blyga och modiga kvinnas sång.

Tina & Christofer

Foto: Tomas Kerslow