Berlin 20-22 februari

I min hand höll jag en C-uppsats om den tyska konstnärinnan Hanne Darboven. Det var någon gång hösten 1987.
Det fanns en nerv i hennes arbeten som omedelbart drabbade mig. En precision som jag aldrig tidigare sett. Ett seriellt upprepande av tal och linjer i form av vågor. Sida upp och sida ner. Teckning efter teckning; i tusen-tal. Ett förhållningssätt till tid som mötte mig och sedan dess starkt påverkat mig i mitt eget tänkande och skapande.

Sedan dess har jag köpt ett dussin tal kataloger och böcker om hennes konst. Lyssnat till hennes musik. Plöjt Internet på recensioner, artiklar, intervjuer och reflektioner om Hanne Darboven och hennes konstnärskap; om hennes förhållningssätt till tid och tal.


Nästan nitton år efter mitt första möte med Hanne Darbovens konst klev jag in på Deutsch Guggenheim i Berlin för att se hennes utställning; "Hommage à Picasso".

För första gången mötte jag hennes verk live!

9720 teckningar monterade i 270 handmålade ramar. (Läs mer om utställningen.) I bakgrunden hörs hennes nykomponerade Opus 60.
Sammantaget; en underbar, så exakt och precis utställning av Hanne Darboven. Den pågår fram till och med den 23 april. Se den!


Upprymd av Darbovens utställning åkte jag och Tina (som var där tillsammans på studieresa med Umeå Konstskola) till vår vän Veronika Radulovic på middag. Det blev åtskilliga timmars samtal om Vietnam, om Hanoi, om konst och om hennes kommande bok om sina erfarenheter av 13 år i Vietnam.
Med på middagen var även hennes vän; ljudkonstnären Michael Vorfeld.
(Good LUCK Michael!)

Om måndagen den 20 februari 2006 stora upplevelse var Hanne Darbovens "Hommage à Picasso", kom tisdagens konstupplevelse att helt domineras av samlingsutställningen "Fast nichts" på Hamburger Bahnhof.
En alldelse strålande samling verk av minimalistisk konst. Sol LeWitt, Robert Morris, On Kawara, John Cage, Bruce Nauman, John McCracken, Robert Smithson osv. Vilket lag! Vilka verk! Vilken utställning!
Det var svårt att ta in mer konst den dagen.


Dagen avslutades med en lång middag tillsammans med två före detta studenter från Konsthögskolan Umeå; Veronika Brovall och Emil Holmer. Våra gamla motståndare i badminton och sedan några år tillbaka bosatta i Berlin med en hel rad intressanta utställningar i bagaget.


Onsdag morgon. Trött och nöjd. Hem.

Christofer